”People, don’t you understand
The child needs a helping hand
Or he’ll grow to be an angry young man some day
Take a look at you and me,
Are we too blind to see,
Do we simply turn our heads
And look the other way…”

Elvis hade en oförglömlig röst. Låtarna och texterna blir aldrig gammalmodiga eller oviktiga.

Människor, förstår ni inte?
Barnet behöver en hjälpande hand
Om inte, så växer han upp och blir en arg, ung man en dag
Ta en titt på dig och mig
Är vi för blinda för att se
Vänder vi helt enkelt på huvudet
och tittar åt ett annat håll…

Jag gör det. Tittar åt ett annat håll. Försöker krypa undan från bekymmer och ansvarstagande. Försöker glömma att den här världen är så olika för olika människor. Men allt sätter sig inombords. Det man har sett har man sett, det man har läst har man läst, det man har hört har man hört och det man har upplevt har man upplevt. I morse tänkte jag på den lille flyktingpojken Alan, på en strand i Turkiet. Alla människor har en gång varit små barn. Ett barn vill inte att det ska finnas krig. Ett barn behöver lycka och glädje.

Vad är det för värld vi formar och vilken värld vill vi ha?

Vänder vi helt enkelt på huvudet – och tittar åt ett annat håll…

Jag svävar uppe i det blå och ser ut över Sverige. Det är sant. Jag har fått vingar. Jag har blivit en ängel. Jag kan titta in i varje hus, höra varje ömt ord som sägs och se varje slag som delas ut. Jag kan se att människors tillvaro är helt olika varandras, några föds med silversked i mun och några har inga penningar alls. Det är sant. I staden tycker man att lantisar är trögtänkta idioter och på landet tycker man att stadsborna är dryga och opålitliga. Det är sant. Vissa män tycker fortfarande att kvinnor ska serva männen och några kvinnor vill inte ha med män att göra överhuvudtaget. Ibland ser jag mörker, vapen och stor rädsla och ibland ser jag kärlek och frid.

Ibland ser jag människor som är upplysta, intelligenta och fridsamma, ibland ser jag människor som inte vill annat än att skapa oro, kriser och strider. Ibland ser jag äldreboenden där gamla behandlas som imbecilla och ibland ser jag människor med visioner för en bättre värld.

Ibland ser jag människor som är fyllda av gamla oförrätter, ilska och behov av hämnd för något som hände för trehundra år sedan. Ibland ser jag ett barn som går omkring på en äng och plockar blommor innesluten i oändlig kärlek.

Ibland ser jag människor som är rovdjur, ständigt på jakt efter pengar och makt. Ibland ser jag bönder som mjölkar kor och mockar ladugårdar ren från dynga. De står både bokstavligt och bildligt talat mitt i skiten och kämpar för att människor som bor i Sverige ska kunna köpa närproducerad mjölk.

Alltid ser jag samma människor på TV som kommer med sina åsikter om vad människor i Sverige tycker och tänker. De tyckande människorna har alltid rätt, rätt att basunera ut vad folk tycker, rätt att ha en röst, rätt att säga det ena eller det andra, rätt att vara subjektiva, rätt att driva sina frågor, rätt att ge röst åt svenskar och säga att det är kris fast många människor inte upplever någon kris. Rätt att säga att nu vill svenskarna ha vapen, fast egentligen man ger uttryck åt sin egen önskan om rätten att bära ett vapen.

Jag har blivit en ängel med vingar. Klockan är 09:47. Solen skiner i Umeå. Snön ligger lätt som ett duntäcke på marken. Det är sant.

Utanför mitt fönster är mörkret ännu kompakt. En gatlyktas milda sken lyser upp. Det är söndag idag och ännu är timmarna blanka. Ett oskrivet blad, en dag utan krav. Jag sitter här med mitt nybryggda kaffe och är. Jag är här, men min tanke är även någon annanstans. Denna mystik över människans förmåga att uppleva. Världen inombords och världen utanför. Det är som en soluppgång som lovar något, ger hopp om nästa dag, om det här livet och allt som ryms utanför. Som stjärnor är vi. Tillsammans.

De tidiga morgnarna är alltid bäst…

Sitter och läser och fastnade för något jag skrev för ett par år sedan:

Inte utan min coach…

Jag har en bok. Hon hade skrivit i den, till mig – mamman, en morsdag eller var det kanske en födelsedag för några år sedan. Det är en bok som från början innehöll helt blanka blad fritt att sätta sin prägel i. ”Till min vackra mamma. Du är viktig för mig”. Sedan kommer foton på mig och oss tillsammans och små berättelser. ”Ett minne som inte är så kul” utspelar sig en dag i juni för ca 20 år sedan: ”Det var en kall, blåsig och mulen sommardag. Jag tror till och med att det regnade. Det var min första dag på simskolan och det var fruktansvärt. Jag frös så att jag skakade, men in i kallduschen var ett måste innan man hoppade i bassängen. Jag kände hur hela min kropp fick en blå nyans av kylan. Sen är allt ett minne blott till du kom genom grinden till skolans simbassäng. Aldrig någonsin har jag blivit så glad som när du kom och hämtade mig med löftet att jag aldrig mer behövde gå dit”.

Även jag har ett minne av den dagen. Jag hade anmält henne till simskolan i Obbolas utomhusbassäng och när jag hämtade henne visste jag att jag aldrig själv hade badat den dagen. Jag fortsätter att läsa: ”Du borde testa att skriva en bok. Du borde skaffa dig ett träningskort på IKSU. Du borde börja köra bil igen. Du borde sluta att kliva upp 4 på morgonen. Somna om! Innan du dör bör du ha rest till Italien och läst italienska.”

Jag reste till Rom för två år sedan och läste italienska och jag har nyss köpt en bil och börjat köra igen och sover det gör jag. Jag har bara två saker kvar – träningskort på IKSU och att skriva en bok. Jag antar att träningskortet på IKSU är det svåraste att uppnå.

Det är också snart 20 år sedan jag för första gången skrev ett litet kåseri i SkärgårdsNytt  – ”En knapps betydelse” och det är väl på den nivån jag fortfarande befinner mig.  Jag funderar ständigt över människor, vad vi gör och vad det får för konsekvenser och varför jag är den jag är. Jag vet inte vem som läst mina små alster, om något av dessa överhuvudtaget haft betydelse för någon – men vad jag vet är att min dotters bok har haft betydelse för mig. Hon som nyss själv blivit mamma. Och jag undrar vad som hänt om jag sagt: ”Det var väl inte så kallt idag. Lite regn och blåst får man väl tåla”. Kanske hade jag fått en bok i alla fall, men det ger mig ändå en hint om att vi aldrig kan veta vad som döljer sig i en annan människas inre, inte ett barns, inte en förälders eller någon annan persons.

Glöm inte bort att tänka på pensionen och håll koll på börskurserna. Det sägs, att ynka 85 personer äger mer än 3,5 miljarder fattiga människor. Livet är orättvist. Därför finns organisationer som Lions. Som känner ett engagemang, som vill hjälpa, som vill. Inte är bilden av det vi vill visa upp allt – det är innehållet som spelar roll. Jag ska fortsätta att fynda på Myrorna och leva mitt liv. Kanske flyttar jag till Italien en dag och skriver min bok, vem vet…

Det finns något som heter Internationella mansdagen och den infaller 19 november varje år sedan 1999. På Wikipedia kan man läsa följande om denna dag:

• Att främja positiva manliga förebilder, inte bara filmstjärnor och idrottsmän, utan även vanliga män som lever anständiga och hederliga liv.
• Att fira männens positiva bidrag till samhället, gemenskap, familj, äktenskap, barnomsorg och för miljön.
• Fokus på mäns hälsa och välbefinnande, socialt, emotionellt, fysiskt och andligt.
• Att belysa diskriminering mot män i socialomsorg, sociala attityder och förväntningar samt lag och rätt.
• Att förbättra relationen mellan könen och främja jämställdhet.
• Att skapa en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential.

Byt ut män och mäns till kvinnor och kvinnors så blir så här:

• Att främja positiva kvinnliga förebilder, inte bara filmstjärnor och idrottskvinnors, utan även vanliga kvinnor som lever anständiga och hederliga liv.
• Att fira kvinnornas positiva bidrag till samhället, gemenskap, familj, äktenskap, barnomsorg och för miljön.
• Fokus på kvinnors hälsa och välbefinnande, socialt, emotionellt, fysiskt och andligt.
• Att belysa diskriminering mot kvinnor i socialomsorg, sociala attityder och förväntningar samt lag och rätt.
• Att förbättra relationen mellan könen och främja jämställdhet.
• Att skapa en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential.

Det vore väl en härlig värld att leva i. Tänk en värld där kvinnan är normen. Förebilden. Centrum av universum. Lite tvärtom. Vi hade haft en annan ordning om kvinnor och män varit lika fysiskt starka, där ingen kunnat dra fördel över muskler och storlek, där ingen hade varit rädd för att bli slagen, där ingen blivit hotad, där ingen varit tvungen att utveckla en simultanförmåga för att överhuvudtaget klara av dag efter dag med att röra i grytorna, hålla elden vid liv, snyta barnen och speja efter vilddjur  – samtidigt.

Alla vill vi vill ha en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential. Alla vill vi ha samma makt att forma samhället och våra egna liv – men aldrig på bekostnad av någon annan…

Jag har inte sett en endaste deltävling i melodifestivalen. Jag har inte tittat på Let´s Dance ikväll och jag frågar mig nu om jag har blivit klok eller gammal. Förhoppningsvis det förstnämnda eller så en kombo, men gamla idrottsstjärnor, programledare, skådisar etc som gör ytterligare en comeback – jag vill inte se dom längre. Jag tänker gå ut och dansa själv. Stänga av mobilen. Stänga av datorn. Bli social. Och sätta mina egna poäng. Fräsch 55-åring med integritet – 10 poäng…

Läser en rubrik i DN att personalen på en skola på Östermalm i Stockholm är så pressade av föräldrars påtryckningar att de gråter på arbetet. Nu kunde jag inte fördjupa mig i ämnet eftersom jag inte är en prenumerant, men i det här fallet litar jag på rubriken och ingressen. Det finns människor som tror att de ska vara med i allt, lämna sina synpunkter och vara med i samhället, i stadsbyggande, i stort och i smått – som om världen skapades för dem och deras ätteläggar – enbart. Jag kanske bara är omåttligt lat, men reagerar ändå över att hela första sidan av ABs nätupplaga handlar om Melodifestivalen, trots rapporten om stora svältkatastrofer i Afrika och livet krymps ihop till en liten ljummen fyrkant.

När jag gjorde palt idag lyssnade jag på ett halvt öra på TVn som stod på i köket. Camping Queens. Ett av dessa otaliga lek- och underhållningsprogram som är som sockervadd. En tillfällig sockerchock följt av en hastig blodsockerdipp. Vuxna människor ska vara rejäla, några att fråga till råds och hålla i handen när åskan går – helt enkelt vara överlevare. Lekprogrammen är ett förakt för de tittare man tror sig underhålla; den skara som betalar sin TV-licens och tittar på kändisar istället för att själv gå ut och dansa.

Kanske har föräldrarna på Östermalm slutat att titta på TV och istället riktat in sig på barnen. Man har sina rättigheter nedärvda i generna och man påverkar. Och lärarna gråter och önskar att det återigen ska bli hippt att kolla på Bingo-Lotto…

Vi föds som original och dör som kopior brukade min mor säga ibland – men jag undrar det jag. Det verkar som om vi till viss del blir vår egen kopia och upprepar samma sak dag efter dag. Jag har i all enkelhet satt ett kännetecken för var och en av våra älskade partiledare och nu är det upp till er att klura ut vem som döljer sig bakom orden – för är det inte just det som politiker gör ibland – säger några väl valda ord under tiden som man inom sig läser mellan raderna om vad man egentligen menar med sina ord…

• Det är tufft (SL)
• Nu ska vi inte vara naiva (AKB)
• Populismen är på frammarsch (JB)
• Jag är ju en vinnarskalle (AL)
• Det är en allvarlig siffra (EBT)
• Jag tycker att det är en dålig idé (JS)
• Sverige tar ett unikt ansvar (IL)
• Vi är ganska vanliga människor med vanliga åsikter (JÅ)

Och är det inte så att alla människor borde komma på sina egna slogans istället för att bara anamma andras – helst något som är upplyftande och helt personligt. Jag har mitt eget som förmodligen kommer från Norrbottens inland: Vad ska det vara bra för? Numera kallas det för kritiskt tänkande. En sak är jag i alla fall helt på det klara med – jag är inte och kommer aldrig att bli ”en ganska vanlig människa med vanliga åsikter”…

Har lyssnat på Claes Malmberg ikväll – ett föredrag anordnat av Unionen. Underbart med människor som både kan förmedla humor och allvar. I huvudet på Claes Malmberg – det var mycket bra. Jag gillar verkligen då människor förmedlar något viktigt och det som man tror på.

Det finns nivåer av allt, men hur har det kunnat gå så här långt? Det började med tonårsmodet på 60-talet. Gled vidare till flower-power på 70-talet, yuppien på 80-talet, 90-talet och Ny demokrati, över till 2000-talet då de som hade mycket fick ännu mer och sedan 2010-talet då sociala medier fick hjärnsläpp med fullt av folk som fick för sig att de skulle skriva exakt allt som ploppade upp i deras hjärnor. Det hör man ju på namnet – ”social” – det innebär väl att man ska socialisera, uttrycka sin mening, och det är ett lajkande och käbblande utan dess like och alla blir precis lika fåniga som tonåringar på 60-talet. För att allt ska vara så socialt nuförtiden.

Det verkar som om ”sociala medier” har blivit asociala. Personan ska putsas och fejas – jag blir den jag skapar. Intressant tanke. Skulle någon stackars överlevande zenbuddist börja skriva om meditation och andlig utveckling eller en frälsningssoldat skulle skriva Halleluja! på tidslinjen så skulle det bli ett Herrans liv! Sådana underutvecklade typer kan man inte ha att göra med. Tro på ett liv utanför Facebook, Twitter och Insta – hur dum kan man bli? Livet är ju i ett nötskal typ 1000 bilder – vad ska man ha själ och ande till – det kan man ju inte ens fota.

What You See Is What You Get- wysiwyg. Jajamän.

I min bokhylla finns det en bok som heter ”Själens fem stadier”. Den är skriven av en synnerligen mogen man Harry R Moody (en av USAs främsta ålderdomsforskare). Boken köpte jag på bokrean för 20 år sedan och jag har nog läst den 7-8 gånger. Jag läser den varje gång när verkligheten kommer alltför nära inpå – när jag vill krypa in under den kärleksfulla filten av tvivel, tomhet och själsligt armod. Låter det trist? Ungefär som livet kanske, eller som ett citat i boken av George Orwell ”De flesta människor upplever en del glädje under livet, men som helhet är livet ett enda lidande och bara de mycket unga eller de mycket dåraktiga tror att det förhåller sig annorlunda”.

Boken ger mig hopp.

”Minns framför allt att en stor hemlängtan gror i allas våra hjärtan och att en stilla röst alltid ber oss, kallar oss att återvända”.

Det är mystik – bortom ord och bild…

Dessa smarta telefoner. Jag ser dem överallt, även i min egen hand ibland. ” Can’t you see, we’ve got everything goin’ on and on and on” sjung Paul Young på 80-talet, men knappast var det en smarttelefon han hade i tankarna då. Ibland tar jag med mig en bok med sidor av papper, inbunden eller pocket, att läsa i bussen på väg till jobbet. När vi kommer till Himmelska Fridens Torg i Holmsund (någon som minns Fredrik Burgman?) så väntar bussen ett kort ögonblick innan den startar igen på väg till metropolen Obbola. Vanligtvis står där en annan buss på mötande sida på väg till staden och där sitter alla, nästan alla, och tittar ned i en mobiltelefon. Men vad gnäller jag om – jag stirrar ju ned i en bok, lika försjunken i mitt som alla andra är i sitt. Men, det är sällan jag läser en bok under tiden som jag cyklar och har ett litet barn på pakethållaren när jag korsar en bussgata.

Lika mycket som det finns ett sockerberoende så finns det alla gånger ett mobilberoende. Och ibland skulle jag bara känna för att förbjuda alla mobiler i hela världen och ge alla små och stora barn en läsebok istället. Jag skulle vilja att någon såg mig. Inte som ett Facebook-fenomen eller en figur i en digital värld – en slags röst i natten från cyberspace, utan en agitator som ställer sig upp på barrikaderna och ropar: stäng av era mobiler! Här ÄR jag! eller åtminstone kidnappa alla laddare och se vad det skulle göra med oss. Hur svetten skulle börja sippra i pannorna och nedför kinderna, alla kontakter borta – och mina sociala nätverk. Och allt det jag skulle lägga ut på webben. Typ reprisen av mitt liv. Backupen. Kan man enbart leva sitt liv en gång? Det tål att tänka på. Det officiella livet alltså. Det högst privata och alla hemligheter finns väl i mobilens undre värld – bland meddelanden, foton och digitala avtryck.

Men, livet i sociala medier fortskrider. Vänner, är de man verkligen känner…

Jag önskar att jag aldrig hade behövt skriva just de orden – men uppriktigt – innerst inne – är det inte så vi alla känner (välanpassade ”svenskar”) att världen är riktigt sjuk? Den här maniska viljan att vara riktigt lyckad i andras ögon gör mig att vilja vomera. Det finns en sak jag kan hålla med Trump om och det är att det är fejk news. Och vet ni vad det gör med en, man förpassas till en mörk återvändsgränd, också tvingad att vända åter för att se lyckan i ögonen. Det är svårt att hålla masken i den stunden. Mörkret faller på, allt blir otydligt, gryningstimman, krigen, svälten, övergreppen, fattigdomen. Det är svårt att hålla masken när allt kommer så nära inpå. De fattiga, lemlästade, våldtagna ropar efter hjälp. Det är då världen känns sjuk. När man tänker på kakel och klinkers och parmiddagar. När man tänker på ord som svängs hit och dit. Speciellt i USA med God som överhet. Även som ett hyckleri. Det får mig verkligen att vomera. Hyckleriet. Falskheten. Alla som trumpetar ut Gud och sedan finner sitt högsta nöje i att döda andra, utesluta, hata, förkasta, förminska – och till sist finns det bara en liten millimetersgud kvar. Någon som en människa själv har skapat.

Vem vet hur Gud är? Kan man finna Gud ibland kakel och klinkers, i en blogg, mellan raderna? Förmodligen. Och Gud om du finns och om du läser bloggar och hör böner – fräls oss ifrån självmordsbombare och hyckleri. Fräls oss ifrån människans fyrkantighet. Fräls oss ifrån oss själva. För du har ju sagt – att sanningen ska göra oss fria och det innebär väl att sanningen ännu inte uppenbarat sig för oss. Kan du inte bara lägga ut det på Facebook?

Ibland finns inga ord. Allt är så fruktansvärt sorgligt. Jag följde Sky News. De publicerade en livesänd Facebook-film från en boende högst upp i huset. Sekvensen slutade med att hon bad en bön när hon tittade ut från fönstret och såg brandbilarna komma. Tydligen fanns det inget centralt brandlarm i huset eller några sprinkleranläggningar. I den nyligen renoverade fasaden fanns material i cellplast.

Ikväll har demonstranter stormat rådhuset i Kensington för att få besked – vad händer nu och hur kunde detta hända? Varför har ni inte lyssnat på oss förut? Vi har varit oroliga för brandsäkerheten. En kvinna som intervjuades sade, fritt citerat: Innan valet kryllade det av valarbetare som samlade röster – nu är ingen här! Var är Jeremy Corbyn, var är Theresa May? Vi kräver besked! Vi går inte härifrån förrän vi får ett besked!

Och vi känner för de som blev drabbade av detta hemska öde – för familjerna; män, kvinnor och barn som dog i röken och lågorna och för de som drabbades och överlevde.

Och frågorna finns kvar: hur kunde detta ske?

A working class hero is something to be…

Det är så längesedan jag skrev här. På min blogg Brittas Betraktelser som jag älskade så innerligt. Inte bara för att det var MIN blogg – det var också det att jag var en av er – ni andra som bloggar här, som fortsatte efter att Aftonbladet stängde ned sin bloggverksamhet.

Jag jobbar, äter och sover. Numera har jag två barnbarn. Två killar – det är magiskt. Kärleken lever och jag får vara en del av den.

Det måste vara något i min personlighet för när jag upptäcker en annan människa, vanligtvis på Youtube, så blir jag fixerad. Nu senast är fixeringen Jordan Peterson. Allt vad han säger, nästan allt vad han tycker – håller jag med om. Ja, hur kan man annat än gilla en sån människa:-) Kanske är det det faktum att jag lär mig något av honom, det är inte försent, allt är fortfarande möjligt – arketyper, ansvar, livet är ingen lek – men gör något av det!

Den 4 juni är det sex år sedan min syster somnade in, men jag tror hon är med mig – för jag är sannerligen fortfarande med henne…

Jag har kollat igenom lite av det jag skrivit förr om åren och tänker att jag verkligen saknar den dagliga uppdateringen som jag förut kände var så rolig och nästan inte kunde vara utan. Intresset för bloggen har lagt sig, även om jag sporadisk skriver mer eller mindre lyckade inlägg på BrittaBloggen på VK – så när jag återvänder hit känner jag mig hemma och fri.

Det är varmt i Umeå idag, sommaren förbereder sig. Det kommer att finnas tid för att skriva. Jag vill återvända – till det som var jag – ung och lycklig. Fastän vi alltid sa att vi aldrig skulle bli som de urtrista medelålders tanterna och farbröderna som alltid tänkte på morgondagen och aldrig på nuet så sitter jag här nu. Men än finns tid, än finns ögonblick av lycka – som att hitta tillbaka till en gammal blogg!

”Is it too late for love? Mhmhm. Is it too late for love? I wanna know…

I eftermiddag tog jag bussen ut till ett köpcentrum för att strosa runt i en möbelbutik. Några hållplatser innan jag skulle gå av stiger det på ett gäng yngre människor – bland annat en kille i 18-årsåldern (kanske?) och under hans t-shirtärmar stack det ut två heltatuerade armar och händer och ordet bokstäverna HATE på pek- till lillfingret på den ena handen. Själv har jag ett halsband ingraverat med ordet HOPE. Kanske såg jag fel, kanske stod det HOPE på hans knogar – men jag tror inte det.

Vi behöver sannerligen inte mera hat. Idag hade jag bara behövt någon som höll min hand och sa: HOPE, tänk på det, HOPE.

Det är så meningslöst med hat – när kärleken är evig…

Nej, jag gillar inte förändringar – vad har hänt med inställningarna till min blogg? Det är kanske nyttigt att lära sig nya saker, men hela tiden? Nu ska man välja ”block”, funkar väl och jag förstår att programutvecklare måste ha något att göra för att förtjäna sitt levebröd, men vissa saker var faktiskt bättre förr. Ett exempel på det är SFs (Filmstadens) hemsida. Förut kunde man med ett enda klick få en överblick över filmer och när de gick, men nu ska man skrolla igenom hela hemsidan femtielva gånger (och då uttrycker jag mig positivt). Nej, jag går inte lika ofta på bio numera som förut.

En radmatning skapade automatiskt ett nytt block! Wow. Jag ser det här som ett träningspass. En apa skulle säkert tycka det här var kul att flytta block upp och ned – men jag saknar friheten att redigera själv. Måste allt vara så förberett och enkelt?

Eller som svenskar är. På ett eller annat sätt är vi alltid speciella och drar oss inte för att sticka ut. Är det inte 60-talets sexupplysningsfilmer, så är det något annat som gör oss villiga att inte vara som alla andra. Gömda bakom kollektivets breda rygg står vi enade som folk och säger att vi tycker och tänker själva. Kanske har vi storhetsvansinne och tror att vi fortfarande har Karl XII vid rodret eller så är det bara bondesamhällets ättlingar som spridit sig i hela vårt land och av födsel och ohejdad vana gör som man själva tycker är bäst.

Drömmen om den rödmålade stugidyllen försvinner aldrig. Den sattes på pränt av Astrid och efter alla böcker om Bullerbyn och Lönneberga så är landsbygden fortfarande den ultimata paradisdrömmen. Det är våran Astrid som spridit den idyllen till andra länder, de som gillar oss och gärna köper ett fallfärdigt torp på någon avlägsen plats i vårt avlånga rike. Det är vi som har skickat drömmen vidare, om hur man kan leva i en idyll. Vi och Astrid.

Och inför varje midsommar är alla idyllers idyll som måste infrias. Det hjälper inte att man vet hur det sett ut föregående år – typ skyfall, frostvarning, blåst, trötthet – eller vad det månde vara – man måste helt enkelt vara lycklig på midsommar och man måste äta sill.

Snart är det Sveriges nationaldag. Den 6:e juni kommer flaggorna att hissas. Jag gör det redan idag och tackar vårt land för att vi har Stefan och inte Donald, att vi har med istället för emot, att vi tycker mer lika än olika, att vi har poliser som lägger ut en snutt på en improviserad morgondans i gryningen på en bro på sociala medier för att muntra upp folket, att vi inte skjuter journalister med gummikulor, att vi förstår att när man är stor och stark måste man vara snäll.

Låt aldrig vår idyll gå oss förbi – inkludera istället för exkludera – skicka drömmen vidare – man mår ju bara så bra av den…

Ni vet, vissa människor kan säga och skriva vad som helst – och det accepteras. Visserligen får de mothugg, men kritik och åsikter verkar rinna av dem ganska snabbt och sedan kommer attacken – och med ränta. De är kanske små människor innerst inne, före detta skolgårdsmobbare eller har en något överdriven självbild. Trump är väl den första man tänker på, sedan har vi Bard. Alexander Bard skriver en rasistisk kommentar på Twitter – han blir emotsagd – Bianca vill inte längre vara med i Talang om Bard är kvar. Bard går till attack och kallar Bianca för skälls- och förnedringsordet ”hora” – som för att smeta på henne något fult – ett gammalt och väl beprövat förnedringstrick. Ja, vad slår hårdast?

Trumps uttalanden är omskrivna världen över och blir väl det man kommer att minnas av honom framöver, en President Plump ”And when you’re a star, they let you do it. You can do anything. Grab ‘em by the p…. You can do anything.”

Det är något som elaka män har gemensamt – fult, nedvärderande språk – utan att de inser att just det gör dem till beklagansvärda och urholkade och deras manliga respekt försvinner bort i takt med slipprigheterna.

Kanske saknar vare sig Trump eller Bard utbildning – men bildning kräver något mer…